Mastering the Lingo

Helen stood in the doorway of her sons bedroom, trying to look casually interested in his video game.

Helen stod i dörröppningen till sin sons sovrum och försökte se avslappnat intresserad ut av hans videospel.

Leo, who was fifteen and deeply convinced that parents were inherently uncool, barely raised his eyes from the screen.

Leo, som var femton och djupt övertygad om att föräldrar var i grunden ocoola, lyfte knappt blicken från skärmen.

That game looks totally fire, my guy, Helen said, placing a freshly washed cotton hoodie on his chair.

Det där spelet ser helt grymt ut, min kille, sa Helen och lade en nytvättad bomullshoodie på sin stol.

Leo froze instantly, his fingers hovering over the controller while his shoulders stiffened with intense cringe.

Leo stelnade genast, fingrarna svävade över kontrollen medan axlarna stelnade av intensiv grimas.

Mom, please never say fire or my guy ever again in your life, he pleaded, turning around with a look of pure distress.

Mamma, snälla säg aldrig eld eller min kille igen i ditt liv, bad han och vände sig om med en blick av ren oro.

Helen chuckled inwardly, though she secretly felt a little disappointed that her attempt at modern banter had failed so spectacularly.

Helen skrattade inombords, även om hon i hemlighet kände sig lite besviken över att hennes försök till modern skämt hade misslyckats så spektakulärt.